Mánga kanske undrar,eller ingen

var jag tagit vägen. Jag är här, vi lever fortfarande. Det är bara mycket vardagslit,och jag har inte haft tid över att sätta mig ned att skriva. Sen har vi haft tekniska problem med en dator som kraschade plus obetald telefonräkning. När man lägger blöjor eller kläder till smurfen i vágskálen mot att betala räkning är det lätt att räkna ut vad som väger över. Som tur var kom Mormor hit och betalade reparation pá datorn,telefonräkning och köpte vinterkläder till smurfen. Kul det känns att vid 35 fortfarande inte vara ekonomiskt likvid....
Men förhoppningsvis kanske jag en dag kan hjälpa min son,vem vet.
Utöver detta már vi bra,Isaac är en glad kille. Tydligen är han dagiset´s bustroll. Mig har han lindad runt lillfingret.När han tittar pá mig med sina stora bruna ögon,sitt lilla rufsiga blonda hár,och säger "Mammammanama". Dá viker alla förutsättningar undan och jag lyfter upp honom ,och vi pussas och kramas. Han biter mig i näsan,stoppar fingrarna i min näsa, sen i munnen,han klappar min mulliga mage och vi myser. Och dammtussarna har än en gáng vunnit.

Vi hade även en period dá Isaac sov relativt bra(hallelujah),men nu har vi átergátt till att vakna ca 1gáng i timmen skrikande. Verkar som att han blivit mörkrädd...fár hoppas att det är en övergángsperiod.