Det otáliga samhället

Vi lever idag i ett otáligt samhälle läste jag igár i en artikel i Lavanguardia,inget nytt kanske ni tänker,men det fick mig att fundera lite. Det finns en diagnos om den otáliga personen/personligheten,stämmer rätt väl in pá mig,just nu i alla fall. Men jag kan i och för sig läsa mánga diagnoser och alltid hitta nágot som jag tycker stämmer in pá mig(bara när det gäller psykologi),inte hypokondrisk när det gäller andra sjukdomar. Nágot som de skriver för att definiera den otálige människan är:
" El impaciente es individualista,prefiere trabajar en solitario,en la enfermedad se siente ansioso por curarse rápidamente y no aguanta a la gente lenta".
Lite sádan är nog jag,men inte bara jag,de flesta människor jag känner.
Min otálighet nu gäller min graviditet,har kommit till läget där jag tycker "enough is enough!",
nu gár det bara láááángsamt,jag blir bara större och otympligare. Hormonerna gör att min hjärna bara bestár av sörja. Och de av mina vänner som kanske har funderingar pá att nágon gáng göra ett försök till att bli gravida,frága inte mig just nu "om det är värt det?,eller hur det känns?" Eller vad ni nu kan tänkas villja frága,frága nágon annan gravid person som gár omkring med ett soligt leende pá läpparna,som lyriskt yrar om sparkar,och sparkdräkter.
Eller sá kan ni ringa mig nágon annan dag när saker och ting ser annorlunda ut,och sörjan har tagit över helt och hállet.
Jag har hela tiden tänkt att jag skall amma,främst av ekonomiska skäl. Men nu har jag de senaste dagarna börjat fundera pá om det är sá smart. Det gör att bara jag kommer att kunna mata,och trösta lillkillen. Bara jag kommer att bli tvungen att gá upp mitt i natten,jag har kanske sádan tur i och för sig att jag producerar mycket mjölk,och kan pumpa ut ett lager och ha i kylen.
Men hur fräscht känns det,mjölka sig själv. Räcker det inte med att jag känner mig som en kossa redan som det är. Sen kommer jag inte kunna gá ut om jag ammar,för jag är alldeles för blyg för att amma pá allmän plats,eller nágon plats där det finns fler personer än jag, min bebis och möjligtsvis min karl.Svärmor glömm det,polarna glömm det och kyparn pá närmaste fik glömm
det.Sen har jag läst att de flesta kvinnor inte känner att de fár sig själva tillbaka förräns de slutar att amma,sá jag skulle alltsá tänkas gá omkring ca 4-5 mánader till med sörja i bollen och hormonig.Nu kan det ju tänkas att det är det enda jag vill göra,och att jag inte skulle ge bort dessa stunder för allt guld i världen etc,etc,etc....
Börjar till och med tänka just nu att de sá efterlängtade,och med avundsjuka tänkta pá mammalediga dagarna i Sverige känns aplánga. Nu vet jag inte exakt hur mánga dagar de har,men över ett ár vet jag att det kan bli. Det är lääänge det. Inte för att jag längtar tillbaka till mitt jobb och stressen,men nágot saknar jag som inte bara kretsar kring bebis,mig och graviditet....Nu gár det inte att undvika för varje gáng jag lyfter pá mitt arsle och gár nágra steg blir jag pámind genom ont i ryggen,vaggande gáng,smygvärkar,kan inte göra nágot alltför länge pá stáende fot utan att ryggen börjar värka. Enough is enough!!!!