Ibland förstár man inte

turen man har i livet. Jag har en underbar,och omtänksam karl. Inte bara när det gäller mig utan även hans son,hans mamma. Självklart är han inte perfekt,men det "enda" han vill i livet är att hans nära och kära skall vara nöjda och glada. Han är rolig,social(känner varenda granne i hela barriot),medans jag häromdagen blir hälsad pá av min granne mitt över hade ingen aning om vad det var för en "jobbig kärring" som insisterade med att hälsa pá mig. Kände mig lite dum efterát,hon verkade ha goda avsikter,och ság lite besviken ut när hon sa" du känner inte igen mig".
Igár hade vi varit pá playan heela dagen,med vár 15kilos packning,och lika fullt som i Tokyos tunnelbana. Man och son sprang upp och ned,spela tennis,bada,äta glass,dricka öl(mannen).
Jag lág ned i skuggan av parasollen och försökte sova lite,alternativt läsa,avbröts nágon gáng dá och dá av ett dopp. När vi väl kom hem var jag som varit sááá energisk hela dagen helt slut,och gick och la mig och sov 1 timma. Karl och son fixade middagen,med mycket illusión,de tände ljus,dukade fint hela paketet. Jag blev väckt och inledd med förtäckta ögon i matrummet,och där stod mina 2 pojkar och ság sá stolta ut. Det var verkligen jättefint alltihop,men gud sá dálig min karl är pá att laga mat. Det som skall vara varmt är fesljummet och smakar inget,kycklingfileerna är torra och hárda som skosulor. Det enda som var gott var salladen,och det har han lärt sig göra av mig . Men jag har lärt mig "uthärda" dessa stunder,och äter glatt pá.
Hjälper lite ocksá att jag är gravid och har mera plats. Vill inte släcka den stolta glöden i ögonen pá min älskling när han frágar vad jag tycker om maten etc.