ingen bebis. Men det är lika bra det. Vissa saker máste lösa sig först,men han kommer väl när han kommer. Inget jag kan styra över,fast jag försöker mentalt prata med honom och säga"stanna du där du är ett par dagar till,du har det bättre där".
Det börjar ljusna lite vid horizonten,men det kan lika gärna vara falska förhoppningar. För varje gáng vi börjar fá upp hoppet kommer ett áterfall,tillbaka ned i den mörka gropen.
Jag skulle önska jag inte var sá trött,att jag orkade mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Elin finaste vännen,
Önskar verkligen jag kunde göra mer än bara ge några - förhoppningsvis - uppmuntrande ord via cyber.
Kunde jag skulle jag sätta dig på ett plan hem. Omedelbums. Men det skulle inte lösa något.
Hoppas verkligen allt löser sig, du är en survivor vännen, hang in there.
Kramar i mängder!
Nää, inte sätta henne på ett plan hem nu. Då kommer kanske babyn i luften!
Men från Madrid så kan jag hälsa att jag tänker på dig varje dag och hoppas att du orkar med en dag i taget.
Till syven och sist så blir det ju babyn som tar över din prioritering och uppmärksamhet till slut. Så då får du överlåta allt det andra åt din karl. Fast jag kan se att du behöver ju honom också som stöd!
Hehe, nej, inget flygbolag skulle tillåta det, det är väl mig veterligen förbjudet för höggravida kvinnor att flyga. Om det inte är privatplan, etc.
Hade jag haft ett sådant hade jag helt egoistiskt hämtat hem vår kära väninna, no shit.
Tack för allt stöd. Igár var en hemsk dag,mest kanske för att jag känner mig sá ensam.Vilket jag kanske inte är,sá nu slänger jag offerkoftan. Men jag kan inte röra mig rent fysiskt som jag skulle vilja. Jag känner mig som en full elefant som vaggar frán sida till sida.
Hade inte haft nágot emot att ligga i nágon skön fátölj i ett privatplan sippandes lite champagne páväg mot Svedala-vänner och mamma. Bli inlagd pá en lyxig privatklinik i väntan pá lillkillens ankomst,som skulle gá som en dans-plopp! Och ute skulle han vara,frisk och kry.
Jag saknar min karl som inte har tid för mig just nu. Inte för att han inte vill,utan för att det inte gár.Han är med mig i tanken, i telefonen. Men det räcker inte för mig alla dagar,vissa dagar behöver jag mer.
Nu skall jag sträcka upp mig.
Tack för att ni finns,och tänker pá mig.
You bet vännen!
Det är bara extremt frustrerande att inte kunna göra mer.
Hang in there, du är absolut INTE ensam! Love!
Skicka en kommentar