beror inte pá att det har kommit ut nágon bebis än. Utan pá att vi som familj har en del problem,inte med oss som par. We still löööve.
Det är rent praktiska problem som gäller min karl´s föräldrar och deras hälsa. Det är ett stort problem,och allt ansvar faller pá oss eftersom han är enda sonen.
Jag har inte orkat/velat skriva efter som allt varit sá kaotisk,slitsamt, stressande och väldigt höggravid. Ibland har jag velat kasta in handduken,ibland har jag orkat vara fysiskt, psykist och praktist stöd,ibland har jag undrat "vart tar mitt stöd vägen?".
Det är och har varit jävligt jobbigt,men det blir väl bättre. Jag har funderat pá att bli religiös(som att det skulle lösa nágot). Jag har inte velat att lillkillen skall komma nu,men imorgon gár hans bäst före datum ut,sá det lär väl bli snart.
Jag är sá trött pá alla problem,jag är trött pá att vara trött. Och jag vill kunna glädjas át den nya ankomsten till familjen,men jag är bara orolig.Jag är stark,jag är svag och jag vill att denna mardröm skall ta slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Käraste Elin! Vi som läser din blog regelbundet vet att det är extra jobbigt denna veckan. Har tänkt på dig. Nu börjar jag undra om du inte kan få någon hjälp av den svenska familje/kompis sidan?!
Stor kram!
Mamma ringer varje dag,hon är en väldigt klok kvinna som har mycket erfarenhet av äldrevárd sá hon ger kloka rád och sprider lugn.
Sen kommer de den 6november och stannar en vecka. Jag tror inte att det finns sá mycket kompisar kan göra för mycket är sá praktist.
Som att tvätta deras kläder, ge mat,ja du kanske kan tänka dig.
Moraliskt stöd är bra dock.
Tack för dina värmande ord.
Kram
Skicka en kommentar